ser ni den här tjejen? det är en tjej som har varit lycklig, arg, uttråkad, glad, frustrerad, nöjd, ledsen, lycklig igen.
det är alltid någon som frågar mig (oftast min mamma, haha) what the hell det är jag har hittat i ghana som gör att jag tjatar om stället konstant. vad som är så speciellt med det som gör att jag bestämde mig för att åka tillbaka inom loppet av ett halvår. och ska jag vara ärlig - så är jag själv förvånad över den här kärlekshistorien. och ja, på tal om kärlekshistorier - några misstänker nog att det är på grund av en pojke, men det är så mycket större än så. det handlar om om självaste livet.
det handlar om har jag hinner lära känna människor, bråka med dem, bli sams, spendera varje vakna sekund med dem, tröttna på dem, sakna dem, osv. osv. oavsett om jag är här i sex månader, eller två. det handlar om att jag känner mig så hemma med den röda jorden, de nästan fallfärdiga trotro-bussarna, de jiddrande taxiförarna, de sporadiska elavbrotten (och de efterföljande hurra-ropen när elen är tillbaka), den stekheta solen, marknaderna, människors genuina uttryck av glädje, ilska, hopp, sorg, ja att de överhuvudtaget uttrycker någonting(!) att jag föreställt mig att mitt liv här alltid har varit och alltid kommer vara (och flera gånger har jag behövt påminna mig om att det här bara är för stunden).
för vet ni vad? livet är för kort för att dras med man kan handla på samma ica i 2,5 år och kassörskorna fortfarande inte vet ens namn; att man kan dela kök med 10 andra människor och det ändå kan gå flera dagar innan man träffar på någon, eller har en riktig konversation med någon; att man kan bo i en studentkorridor, i en pytteliten stad, där man känner de flesta och ändå känna sig ensam.
jag vet inte vad som är mitt nästa drag är, men många saker har definitivt satts i perspektiv för mig.
åh, förresten - ser ni den där lilla, lilla gnistan i den här tjejens ögon? det är en tjej som LEVER.
