att komma från förorten och sedan höra folk snacka skit om den får mig verkligen att lacka ur. typ som en i min korre, han letade boende här i stockholm och frågade en annan snubbe om råd. han hade hittat något ställe här i botkyrka och den andra snubben (som är från vasastan) hade ba "nej nej, där kan du inte bo, det är ju värsta ghettot!" man vill ba, kompis kan du säga mig när det senast du faktiskt var här ute? aha, aldrig? nää okej.
men så kommer man hem och man förvånas över hur snabbt man ser all den skit som man konstant får höra men som man hela tiden avfärdar: ghetton (skitigt centrum), segregering (inte en enda svensk i sikte), problem (folk blir skjutna)...
och man bara ger ifrån sig en uppgiven suck och tänker "varför? varför gör vi såhär mot oss själva? varför kan vi inte bara ta vara på alla de möjligheter som finns här i sverige istället för att skapa problem?" (för det är JUST DET som är grejen med sverige - man har bara de problem som man själv skapar.)
men så en dag drar man till en av förortens mest rofyllda platser tillsammans med en otroligt fin vän, och på väg hem går man förbi folk som har mottagningar på sina backyards och man ser gamla bekanta (och icke-bekanta, hähä) - och man glömmer allt det där och bara tänker på hur lyckligt lottad man är som bor i orten.
2 kommentarer:
woooord på vartenda ord. fram tills jag flyttade utomlands bodde jag i hässelby gård i tre år och när vi var precis nyinflyttade frågade folk vart vår lägenhet var. när vi svarade "hässelby", fick vi chockerande ofta svaret "åh oroa er inte, ni hittar nåt bättre snart".
*________*
ursäkta?
sen när folk märkte att vi blev kvar i några månader började de hinta lite... "önskar ni bodde närmare stan, då hade man hälsat på er oftare". ba FUCK YOU HORUNGE, såna jävla innerstadsfetischister vill man ju inte vara kompis med?!!!
har aldrig sett dig i botkyrka :O?
Skicka en kommentar