hjälp mig att förstå varför det är så enkelt att (i brist på mindre dramatiska formuleringar) mörkrets väg. kan någon förklara för mig varför det är så lätt att se ner på sig själv istället för att se upp på sig själv, eller varför det är så lätt att hata på en människa istället för att visa den respekt och uppskattning?
varför krävs det att vi anstränger oss för att se det fina ibland?
speciellt när (igen, i brist på min stendöda hjärna som inte kommer på något bättre sätt att formulera sig på. jag skyller på matbrist och huvudvärk. tung är jag som lyckas bli sjuk samma dag som jag åker ner till lund hahaha) ljusets väg får oss att må så bra.
människor som är lyckliga och som hela tiden tycks utföra stordåd i andras ögon - det är människor som lever sina liv i ljuset. som tittar på sig själva med lika mycket kärlek som de tittar på sina kära. som möter främmande människor och ser något fint i dem snarare än att leta efter deras svaga sidor.
varför krävs det överhuvudtaget en ansträngning för att leva på det sättet? tell me.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar