2012-07-25
QUESTION
vart tror ni oro kommer ifrån? varför tror ni att vissa oroar sig hela tiden, för allt, hela tiden, medan andra verkar ta saker med en klackspark? är det inte speciellt påtagligt när man möts av något okänt, eller ska göra något nytt, vad för typ av människa man är? tror ni att det är ett personlighetsdrag, eller något man har lärt sig? tror ni att det går att träna bort?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hej, anonym igen. Välkommen hem katten, hoppas acklimatiseringen går bra (även om jag själv fan hellre hade valt o inte bli acklimatiserad tbaka t sill-svenne igen).
Jag tror oro t stor del beror på tidigare erfarenheter, från barndomen brukar sånt sitta en del tex, men detta kombineras med människans önskan att ha kontroll över saker. Vi tror ofta att det går bra, att vi har kontroll, personligen tror jag det är för att det skulle bli för mycket om vi levde i "kunskapen" om att vi inte har nån kontroll.
Så vi vill kontrollera att vi kommer in på den där utbildningen så att om vi inte gör det behöver det inte göra ont o vi kan ha en back up. Men nånstans kan vi inte ha kontrollen o då kommer oron: vad händer om det el det händer? Vad kan jag göra? Vad kan gå fel?
En erfarenhet fr Ghana för mig var som ett ordspråk nästan:
Ingenting funkar- allting löser sig.
Ibland tänker jag att det mesta vi oroar oss för här är lite av lyxproblem, för vi behöver inte oroa oss för mat, husrum, vård. Men jag tror att om man är medveten om sin oro så kan man oftast bestämma sig för att antingen tillåta den eller försöka få ens inre o förstå att den oron inte är nån idé o inte är välkommen. Sist vill jag nog säga att om man delar sin oro med folk som förstår en tror jag den blir mindre, man pyser lite på ventilen o de som känner en kan kanske sätta det man för fram, i perspektiv, man umgås ju med de för att de är vettiga. inte sant? Ta hand om dig o igen, tack för den braiga bloggen!
fett bra tankar! att dela med sig av sin oro hjälper verkligen sjukt mycket, men det är just det där att oron från första början infinner sig... undrar alltid varför jag ex oroar mig sjukt mycket mer än kompisar som verkar ta saker och ting med en klackspark? (självklart kommer frågan in om de VERKLIGEN gör det eller inte... men du vet såna där människor som ser en möjlighet istället för problem? såna människor snackar jag om nu. det är ju ändå ett tankesätt de har som skiljer sig grovt från mitt). (haha älskar att jag försökte göra frågan till sådär "anonym", sen allt började handla om mig xD)
tack och detsamma anonym, du är bäst som kommenterar! : )
Skicka en kommentar