TO WRITE OR NOT TO WRITE

när jag var yngre snackade jag ofta om att jag ville bli krönikör, men manneeeen. vilken press det ändå är att sätta sig och skriva jämt. fatta att redaktionschefer skriver en ledare varje gång ett nytt nummer släpps och alltid måste förankra det i något som nämns i tidningen. typ "veckans tema är skor, så därför tänkte jag berätta om mitt... senaste... skoköp" eller "den här veckan pratar vi om konst, vilket roligt nog får mig att tänka på min allra första konstutställningen jag var på som bara.. igår..". och om man trodde att det var jobbigt med skrivkramp i en liten sketen blogg som denna, så är det ingenting mot att få skrivkramp i en av sveriges största tidningar och fortfarande vara tvungen att publicera det.

som aftonbladet till exempel. inte för alltför längesen snubblade jag över en ledare på allra sista sidan av tidningen som handlade om OS i sotji. jag tror att det var om det iallafall. för vad den där journalisten hade producerat för hot mess, var det omöjligt att förstå vad det var hon försökte säga. det började med att hon beskrev en het italiensk tjej hon kände när hon var ung, som hon var liiite nära på att stroula med en gång i slutet av en vild sommar, varpå hon går in på OS i sotji och rysslands anti-homolag. cause, it made sense. efter lite ryssland-bashing avslutar hon med att hon vill tacka denna tjej för att hon är den hon är, och hoppas att hon mår bra och fortsätter kämpa! trots att de inte har hörts sen den gången de nästan got turnt up i hennes bil, och med vad hon skulle kämpa med var extremt oklart. texten lämnade en bara med en "what the fuuuuuugg did I just read?"-känsla.

exakt den moden var det.

nä, tacka vet jag skrivkramp på bloggyn. där får det bli exakt hur awkward det kan bli utan några problem.