skillnader

lika mycket som jag önskar att svenskarna jag stöter på kunde förstå att det finns en hel värld utanför deras så inser jag att det faktiskt finns en värld utanför min också. en värld där alla är homogena. blir lika störd över det faktumet varje gång. så många gånger som jag har fått en facepunch av insikten av hur lite folk egentligen kan om andra människor just för att de aldrig träffat någon som är olika dem själva, så borde jag nästan ha lärt mig vid det här laget. svär, ibland känns det som att jag är den första blatten de någonsin har haft en öppen konversation med - och det är jävligt sjukt. hur gamla är vi liksom - 19, 20 och uppåt? that's sick.

när jag var i spanien var det så himla tydligt att jag var den "exotiska" - jag var mörk men kom ändå från sverige, hade föräldrar från två olika länder, kunde flera språk och hade flyttat för att lära mig ett nytt. även om jag uppskattade nyfikenheten i början så blev det till slut enformigt att hela tiden behöva leva upp till det. jag ville inte bli tittad på som om jag vore ett djur i bur, jag ville bara bli sedd för den jag var. jag ville kunna gå på gatan utan att någon tant stannade upp för att betrakta mig, jag ville slippa alla frågor om hur pass mörk min pappa är eller om han hade ett jobb eller inte, jag ville bara vara mig själv. och hela tiden tänkte jag att jag var så glad och stolt över att jag vuxit upp i min lilla förort i sverige där människor från hela världens möts varje dag. visst att det finns grupperingar i lilla botkyrka också men kolla bara på vilka jag hänger med: ghandis, turkar, assyrer, svenskar, danskar, ugandier, etiopier, chilenare, bosnjaker, filippiner - vi är inte nya till det här med att blandas. så när jag kom hem och äntligen kände mig hemma för första gången på nio månader var jag så tacksam över att få vara i fred och slippa den konstanta ignorans som nu är så förknippad med spanjorer i mina ögon. fast yeah, så kul ska vi inte ha det.

jag upprepar det igen, jag måste faktiskt börja inse att det finns en värld utanför min egen. en värld där människor till exempel inte vet om folk ute i förorten firar jul eller inte. den frågan fick jag nämligen idag. "firar du och din familj jul, eller?" jag tittade på honom och ba "det är klart, jag är ju kristen." fick tillbaka en tom blick och han fortsatte: "men asså, jag undrar liksom hur det är där du bor, tänker man typ att jul är en svennegrej som man ba skrattar åt eller firar andra också jul?" patience, vixen. "nää, om man är kristen så firar man. annars inte." varför skulle det överhuvudtaget vara på något annat sätt? sverige 2010, liksom. oroväckande.