LOS ORROS, FAK DAT

internet har blivit ett smutsigt ställe, och jag börjar tröttna på hur folk tror att de kan skriva vad som helst och yttra sina fördomar och hat som om det vore normalt. DET ÄR INTE NORMALT ATT VARA SÅ ARG! när jag var liten skämdes jag galet för att säga något som skulle kunna uppfattas som fördomsfullt för jag tyckte att det var en så ful grej att vara. idag förstår jag ju attalla bär på fördomar men jag har inte kunnat skaka av mig känslan av att det är något som står fel till när någon säger något otroligt inskränkt om en människa, eller folkgrupp, eller kön. skäms folk inte för vad de säger? det sprids bara mer och mer hat och ju mer man hatar, desto "roligare" är man.

jag blir mer och mer utledd på när folk, och då framförallt tjejer, som tycker att det är roligt eller OK att hacka på andra tjejer. vart är systerskapet? varför skapa ett klimat som gör det mer ok för andra (killar) att prata illa om tjejer, eller smutskasta individer för något som är ett systematiskt problem? jag suckade när jag såg detta:

visst, jättelustigt under vissa stunder (personligen dör jag av garv så fort någon säger ordet 'wifey', fråga mig inte varför) men den attityd den här tjejen visar är ett STORT problem idag, vilket tyvärr många tjejer inte inser. en tjej kallar en annan för orre för att hon legat med en kille som sedan kastat henne, en annan säger att hon föredrar sina killkompisar framför sina tjejkompisar för att tjejer är så falska (*suckarnas suck* child, den grejen får vi gå in på en annan gång), en tredje skrattar åt en tjej som "uppenbarligen behöver uppmärksamhet". jag orkar inte med sånt kvinnohat i min omgivning längre, samt den uppenbara bristen på viljan att skaffa sig någon sorts analys.

det gör mig fett ledsen när många tjejer fortfarande vägrar empatisera och stödja varandra. okej det kanske inte var världens smartaste att ligga med en kille som inte varit snäll mot dig, men tror folk helt ärligt att den tjejen kommer att må bättre eller ändra på sig genom att folk HACKAR på henne? tyvärr tycker jag att det beteendet enbart används för att rättfärdiga sig själv och för att känna sig liiite bättre över det man själv gör (eller inte gör) för stunden.

while i'm on it så tipsar jag om det här inlägget om att försvara en kvinna på fannys feministiska julkalender HÄR.

FÖRSÖKER VARA OMTÄNKSAM - FRAMSTÅR SOM FÖRDOMSFULL

tycker så synd om svenskar ibland för vad de än gör så blir det så fel haha. de försöker vara considerate och vänliga, men ändå hatar man HAHA. typ som grejen att alla jämt snackar engelska med mig här i lund. flera, oftast lärare, ser på mig och antar direkt att jag är utbytesstudent och inte kan ett ord svenska. en av mina professorer ba: "welcome to sweden" till mig en gång HAHAHA. och jag vet att de gör det för att de är så snälla och inte vill göra det awkward för utbytesstudenter genom att prata med dem på ett främmande språk, men varje gång det händer så det blir riktigt "it's cause i'm black, right?!"-mode.

hahahahahaha swedes... can't live with them, can't live without them.

skillnader

lika mycket som jag önskar att svenskarna jag stöter på kunde förstå att det finns en hel värld utanför deras så inser jag att det faktiskt finns en värld utanför min också. en värld där alla är homogena. blir lika störd över det faktumet varje gång. så många gånger som jag har fått en facepunch av insikten av hur lite folk egentligen kan om andra människor just för att de aldrig träffat någon som är olika dem själva, så borde jag nästan ha lärt mig vid det här laget. svär, ibland känns det som att jag är den första blatten de någonsin har haft en öppen konversation med - och det är jävligt sjukt. hur gamla är vi liksom - 19, 20 och uppåt? that's sick.

när jag var i spanien var det så himla tydligt att jag var den "exotiska" - jag var mörk men kom ändå från sverige, hade föräldrar från två olika länder, kunde flera språk och hade flyttat för att lära mig ett nytt. även om jag uppskattade nyfikenheten i början så blev det till slut enformigt att hela tiden behöva leva upp till det. jag ville inte bli tittad på som om jag vore ett djur i bur, jag ville bara bli sedd för den jag var. jag ville kunna gå på gatan utan att någon tant stannade upp för att betrakta mig, jag ville slippa alla frågor om hur pass mörk min pappa är eller om han hade ett jobb eller inte, jag ville bara vara mig själv. och hela tiden tänkte jag att jag var så glad och stolt över att jag vuxit upp i min lilla förort i sverige där människor från hela världens möts varje dag. visst att det finns grupperingar i lilla botkyrka också men kolla bara på vilka jag hänger med: ghandis, turkar, assyrer, svenskar, danskar, ugandier, etiopier, chilenare, bosnjaker, filippiner - vi är inte nya till det här med att blandas. så när jag kom hem och äntligen kände mig hemma för första gången på nio månader var jag så tacksam över att få vara i fred och slippa den konstanta ignorans som nu är så förknippad med spanjorer i mina ögon. fast yeah, så kul ska vi inte ha det.

jag upprepar det igen, jag måste faktiskt börja inse att det finns en värld utanför min egen. en värld där människor till exempel inte vet om folk ute i förorten firar jul eller inte. den frågan fick jag nämligen idag. "firar du och din familj jul, eller?" jag tittade på honom och ba "det är klart, jag är ju kristen." fick tillbaka en tom blick och han fortsatte: "men asså, jag undrar liksom hur det är där du bor, tänker man typ att jul är en svennegrej som man ba skrattar åt eller firar andra också jul?" patience, vixen. "nää, om man är kristen så firar man. annars inte." varför skulle det överhuvudtaget vara på något annat sätt? sverige 2010, liksom. oroväckande.