åh. nostalgikänslor till max här asså. jag hittade marit bergman på twitter idag. fina fina marit... hon var faktiskt min idol ett tag. jag minns hur jag kunde sitta hemma i typ... åttan? nian? och lyssnade på den här låten:
och drömde om att ge mig ut och leva. att bli kär för första gången. att få pussa en pojke för första gången. att få bo själv för första gången. att få bestämma själv. allt allt allt.
jag har aldrig tänkt på det men det jag kände då, det symboliserar verkligen min barndom. jag var lycklig på många sätt men jag längtade alltid efter att få leva på mina egna villkor. förmodligen för att mina föräldrar var så hårda när jag växte upp. och insikten av att detta var min barndom gör mig så glad för det betyder att den perioden är över - jag är äntligen den jag längtade efter att vara.
tack fina marit för att du gjorde mina önskningar till sång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar