ALTERED STATES, ORDINARY MIRACLES

på baksidan av richard dowdens bok "africa: altered states, ordinary miracle" skriver han afrika är omöjligt att definera. många människors uppfattningar till till trots så är länderna inom kontinenten otroligt olika och för varje generalisering man gör så måste man utesluta minst fem, sex länder. och medan afrika står inför många svårigheter, så är kontinenten präglad utav många positiva saker. medan jag läste boken fick jag dock känslan av att det han skrev om, faktiskt lutade mest år det negativa än det positiva. satt liksom och väntade på att historien skulle slå om och han skulle beskriva allt det underbara, och fantastiska man finner när man kommer till den afrikanska kontinenten. istället handlade det mest om den blodiga historien som de flesta afrikanska länder brottas med tack vare sina galna ledare.

det var inte förrän det sista kapitlet - som enligt min mening var det bästa - som den positiva saken av afrika hyllades, och enbart hyllades. det är ungefär nu som någon tänker "varför är det så viktigt att prata om, när så många människor i afrika lever i en fattigdom som vi i sverige knappt kan föreställa oss (jag har sett det med mina egna ögon när jag besökte slummen i accra, och även då var det svårt att föreställa sig hur det är att leva på ett sådant ställe) - varför försöka försköna verkligheten?" mitt svar är att min erfarenhet i ghana var så otrolig att jag känner mig skyldig att dela med mig av den och på så sätt tvätta bort den nuvarande stämpeln afrika har, men det viktigaste svaret är att ja, allt det där finns i afrika - men det finns så många fler sidor utav afrika som vi ALDRIG får höra om. afrika har verkligen fått erfara 'the danger of a single story'. och medan det är otroligt viktigt att visa den hårda verkligheten som många fattiga lever i, så är det lika viktigt att spela upp historierna från de som INTE lever på samma sätt. tycker jag. för ALLA är inte fattiga i afrika. de som jag pluggade med är det absolut inte, de har förmodligen mer cash money än vad en fattig student i sverige har. men en sak är säker - deras verklighet är precis lika "äkta" som en fattig afrikans.

jag har aldrig varit så rädd i mitt liv som jag var veckorna innan jag åkte iväg. därför är jag väldigt överseende med de frågor jag har fått nu när jag har kommit hem. efter att elin och jag var på ghana music awards var en kompis till elin chockad över att de överhuvudtaget hölls galor i landet. min kusin har fått frågor om höghus existerar i afrika, och jag själv har kompisar som varit förvånade över att jag har varit på bio och druckit drinkar/alkohol när jag varit ute på klubbar. "har de sånt i ghana?!" jag tar inte illa upp när jag svarar på sådana frågor, men min vistelse i ghana har gjort att jag inser hur förolämpade sådana frågor och antaganden faktiskt är. varför skulle det INTE finnas? tror vi inte att det finns någon civilisation i afrika? (vad det nu är.) tror vi inte att de fattiga har mobiltelefoner? (det har de.) tror vi inte att det finns ambitiösa, och otroligt kunniga människor inom många olika fält? det finns! så varför får vi aldrig höra deras historier?

i dowdens sista kapitel berättar han om de nigerianska entreprenörerna, om ghanianerna som varit utomlands och börjat återvända hem, om de senegalesiska köpmännen vars solidariska system sprider sig över en hel värld, om glädjen man stöter på på gatorna, om marknader som visat sig vara större än man någonsin förväntat sig (när mobiler introducerades i afrika visade det sig att även de fattigaste hade råd att köpa en - vilket indikerar att afrika kanske inte är så utblottat som man tror), om skolor som har startats upp och bibehållna av svarta sydafrikaner - och så mycket mer.

afrika är en kontinent fylld av hopp, dynamik och utveckling, våra fördomar till trots. intrycket jag har fått av många afrikaner är att det finns en concious effort från utomstående att bibehålla bilden av det utblottade och hjälplösa afrika, men varför någon skulle vilja det lämnar jag öppet. vad tror du?