VITHET ÄR INTE BARA FÖR VITA

och så har jag, för några ynka timmar sen, kommit hem från en föreläsning som hölls på mångkulturellt centrum i fittja idag. å så bra den var! det var som om den var gjord för mig, den kallade på mig, när jag loggade in på facebook efter jobbet och blev påmind om dess initiation inom två timmar. alla andra dagar hade jag inte hunnit med den, men just idag slutade jag klockan tolv.

föreläsaren hette steve garner och är professor i sociologi vid open university i england. han forskar bland annat om migration, etnicitet och vithet. dagens ämnet var det sista. och under den timmes långa presentationen han höll satt jag och nickade med eftersom det kändes så ballt att veta att det finns ett namn för de känslor man har känt, en teori som beskriver de tankar man har tänkt. och det var i slutet som jag fick den uppenbarelsen som gör att jag kan sitta här nu och äntligen få ner orden som varit i mina tankar de senaste månaderna som har gjort mig oförmögen till att ens titta på bloggen.

jag har inte kommit till freds med min vithet. det är extremt svårt att positionera sig själv när man solidariserar med en grupp som man indirekt förtrycker genom sina privilegier. jag antar att det är samma conditions för alla individer som sympatiserar med människor utanför sin egen grupp: män med kvinnor, vita med svarta, cis med trans...

det jobbiga för mig har varit att skilja mig själv från denna grupp. att inse att lite jag är en del av den, oavsett hur mycket jag ser deras "förtryck", hur mycket jag tycker att det är orättvist att det som är deras inte värderas lika högt som det borde, att det liksom kan vara ett aktivt val att stå upp för deras kultur, ideal och värld. det allra svåraste har därför varit att inse att det inte alls skiljer sig så mycket mellan mig och de människor som jag djupt föraktar. EXEMPEL: fenomenet västerlänningar som åker till afrika och låtsas leva i fattigdom. men jag ÄR en västerlänning som åkt till afrika och levt i fattigdom på låtsas. EXEMPEL: författare som skriver om afrika trots att de inte är afrikaner, men jag HAR skrivit om afrika trots att jag inte är därifrån (att jag har en afrikansk pappa är en annan sak). i en uppsats på 25 sidor som nästan enbart baserar sig på skrifter och teorier av afrikanska skribenter lyckades jag undgå att diskutera min egen position som både västerlänning, kvinna och halv-afrikan i relation till min omgivning och mina intervju-deltagare i ghana, därför att jag solidariserar med afrika så mycket att jag blir blind. och det är bara löjligt. i slutändan lever jag ändå på rätt sida av ett orättvisa systemet och inga inlägg om hur mycket *afrika* har att erbjuda än bara fattigdom (som alla andra västerlänningar som rest dit alltid inser...) kommer att ändra på det.

well this was fun. *grumpy face* vet egentligen inte varför jag skriver detta. men jag skulle ljuga om jag sa att det inte är som att en börda har lyfts från mina axlar...

SLIT OCH SLÄNG

jag har en kompis. han är egentligen min gamla granne och utan honom hade jag inte överlevt tre år boende i en korridor, men det är en annan historia. han är i varje fall en jättefin människa. medan jag levde rövare som student jobbade han helger för att försörja sig själv, och såsom han månar om sina småbröder, storasyster och föräldrar är det få jag vet i min ålder som gör.

nuförtiden jobbar han på bank. när jag träffade honom häromdagen berättade han hur sjuka hans arbetsdagar är. att han kommer in på morgnarna och spenderar de första två timmarna med att läsa tidningen, äta frukost med sina kollegor, och ta rast - innan hans "riktiga" jobb sätter igång. allt medan han blir betald. winning!

samtidigt har stockholm stad inför ett nytt system där hemtjänsten ska effektiviseras genom att de anställda ska få rapportera antal minuter hos sina pensionärer genom en handdator de ska bära med sig hela tiden. dessutom har handdatoren GPS-funktion, förmodligen för att man ska kunna kolla upp dem. det är i alla fall intrycket personalen har. det känns väl sådär. att tvingas jobba med en sorts fotboja för att man ska försäkra att vården blir mer effektiv. och med mer effektiv menas ju såklart "att se till att inga pengar går till spillo".

det pratas så himla mycket om underbemanning inom vårdyrkena just nu, och ändå är det de (och andra "lågstatusyrken") som ska kontrolleras hårdast. när man pratar om besparingar så pratas det sällan, om ens någonsin, om banker eller andra "fina" jobb. och jag fattar, hela den här grejen med att om man har kämpat eller pluggat mycket så ska man också få sin belöning. och det är inte så att jag missunnar min kompis hans jobb. men när man har vuxit upp i ett hem där man sett sin förälder springa fram och tillbaka för en skitlön, som alltid klagat på svullna fötter och trasiga händer, kan man inte undgå att se det orättvisa i hur saker och ting prioriteras.